"Jag älskar att vara kär, jag bryr mig inte vad den gör mot mig"
Det kunde jag nog ha sagt för någon månad sedan, men trots att kärlek är en utav dom bästa känslorna som finns, så hatar jag kärlek så otroligt jävla mycket. Själva saknaden av en person, alla bråk, all svartsjuka, att man inte vet vart man har personen när man inte är med den, ja allt finns där. Det är det som gör så ont, jag skulle kunna blunda för det hela, och bara lägga allt åt sidan, men jag kan inte rå för denna gnagande känsla som djupt där inne sitter och gör små hål. Kan kärlek inte bara vara som det är i filmer, då allting är så perfekt, utan konflikter, då man bara har varandra och är lyckliga?