Jag vill inte må såhär i morgon, jag vill inte leva såhär idag. Varför ska allt vara så komplicerat, jag förstår verkligen inte varför. Jag lever inte längre, jag bara existerar, jag bara andas. Ingenting tycks hjälpa längre, så att få skriva av mig släpper den obehagliga känslan inom mig. Det där trycket i bröstet som är få sekunder från att explodera. Jag är tillbaka på ruta ett igen, jag står på samma plats som jag gjorde för ett år sedan, och för första gången så vill jag inte stå här, men något tycks hålla mig kvar även om jag försöker ta det där steget framåt. Jag andas in den där dåliga luften, som en gång kvävde mig. Hur mycket jag än försöker, så tycks jag aldrig lyckas.