Du får gärna gå och berätta för alla vad jag gjorde, men snälla glöm inte att berätta vad du också gjorde. Du lyckas alltid att göra mig besviken, och varje gång ställer jag mig upp och litar på dig när du säger att du har förändrats, men du är exakt den personen som du var när vi först träffades. Lika självisk, lika omogen, lika äcklig. Du hittar alltid en anledning till att såra mig, bara för att jag nu vågar säga det jag tycker, bara för att jag vågar säga när något är fel. Dessutom så lägger du alltid skulden på mig, ALLTID, när det faktiskt är du som gör fel, hela jävla tiden. Du trampar på mig om och om igen, jag har alltid varit den som ställer mig upp och ber om förlåtelse för något jag inte ens gjort, men det är slut på det nu. Jag är starkare nu, och jag vet att jag klarar mig utan den personen som får mig att må dåligt, som alltid lämnar mig. För första gången ska jag inte komma tillbaka, aldrig någonsin. Jag vill inte att du kommer tillbaka, för jag kan faktiskt erkänna det nu, men jag älskar inte dig. Du är som en främling för mig.