Varför tar jag alltid stegen som jag vet att jag inte borde gå, varför? Varför tänker jag aldrig efter, utan jag bara går med förundran och glimten i ögat. Men allt det försvinner lika fort då jag verkligen inser att jag gått fel, att jag inte kan komma hem igen. Jag har inte varit hemma på riktigt länge, jag är vilse. Jag saknar att känna mig trygg, jag saknar den där speciella värmen. Nu virrar jag bara omkring och vet inte vart jag är, vart jag ska ta vägen. Jag vill finna ett ljus som visar att jag är på rätt väg, men den milslånga vägen ser mörk ut. Jag är trött och jag orkar inte vandra längre. Jag ger upp nu.