Man intalar sig själv att man ska våga, våga satsa på kärleken, men när man väl vågat så går allt utför. Är det så livet ser ut? Man hittar någon man tror sig en dag kan börja älska, men sedan blir man sårad och det är då man sitter fast. Man slänger sig in i en ond cirkel som bara går runt och runt, man försöker att ta sig ut men man kan inte, man är som fastlåst. Kärlek är det svåraste som vi någonsin kommer att få uppleva då vi blir sårade, och vi är illa tvugna att fortsätta utan den dära personen vid sin sida. Hur mycket man än vill hoppa några kapitel i sitt liv så att man slipper bära smärtan, så kan vi inte det. Vi lever i verkligheten där vi måste uppleva varje sekund, hur mycket det än må svida. Älskar man någon riktigt mycket, så vill man att den personen ska vara lycklig, även om man själv inte är del av dens lycka. Fast egentligen är det inte kärleken som är hemsk, utan det är vi människor som gör kärleken hemsk genom att såra varandra, det är vi människor som förstört synen på kärlek.